Hemkänsla är en av de starkaste känslorna Rom väcker hos Isa Schöier. Hon tycker om att människorna är kraftfulla i sina uttryck, alla de starka känslorna lugnar ner henne och hon känner sig inte annorlunda här i Italien. Hemma i Sverige kan hon känna att hon tar för mycket utrymme och plats. Här kan hon slappna av för så gör alla omkring henne. Dessutom är det intressant hur folk här är en blandning av vuxna och barnsliga på något sätt. Tiden är också i hög grad närvarande, det finns otroligt mycket gamla skulpturer, byggnader och rester av livet från flera tusen år sedan omkring oss. Isa gillar att prova de små och enkla restaurangerna, där maten inte alltid är god men ibland kan man hitta en pärla och hon tycker om känslan hon får av att vara på restaurangerna. Hon tycker om att delta i saker som är ett vardagsliv för italienarna, hon gick till exempel på en yogalektion på andra sidan Ponte Sisto, i en liten antikaffär där ett sidorum var inrett till en yogasal. Yogainstruktören var dessutom den samma vars timmar hon hade varit på för åtta år sedan.
Eftersom detta inte var Isas första gång i Rom så hon har redan gjort en så kallad turistresa i staden. Under intervjun funderar hon på hur det skulle vara att komma till Rom och ha stora ambitioner med sitt arbete men att samtidigt vilja upptäcka Rom. För en konstnär som aldrig besökt Rom och funderar på att söka till Circolo på residens ger Isa rådet att ha ett projekt som mår bra av att tas med ut i staden, ett projekt som behöver Italien eller handlar om att upptäcka staden. På detta sätt behöver man inte hela tiden välja om man får gå på museum eller skall man arbeta. Då arbetet på något sätt handlar om Rom behöver man inte känna att man smiter från sitt arbete. Hennes egna projekt var inte beroende av Rom och eftersom hon redan varit i staden innan hade hon inte ett behov av att gå omkring i staden.
Under sin residensperiod i november jobbade Isa med en ny pjäs, som en teater i Jönköping har beställt av henne. Pjäsen skall vara riktad för barn i åldern 10–11 år och den kommer att handla om två äldre barn som älskar superhjältelekar, tillsammans lurar de ett yngre barn att hen har superkrafter och leken går överstyr. Hon jobbade med att försöka få kontakt med vad berättelsen skall bäras av. Då Isa skriver en pjäs är händelseförloppet inte det första som hon tar fast i, utan det första hon gör är att ta tag i karaktärerna och den känslan som föds av att barnen i pjäsen också själv blir rädda för vad de ställt till med. Isa behöver förstå vad som händer, varför leken uppstod, varför drar de in ett yngre barn i leken och så småningom kommer hon fram till vad pjäsen handlar om, till exempel om sanning eller krav om att bli tuff och stor. Hon har aldrig en tanke om att lära barn någonting, däremot tänker hon att hon vill visa barn, som har jobbiga känslor eller jobbiga situationer att det finns vuxna, som vet hur det känns och vet hur de har det. För att komma in i en till exempel 10–11 år gammalt barns tankevärld brukar hon intervjua barn i den åldern.
På förhand hade hon hört glada tillrop från folk som varit på Circolo så hon hade positiva tankar om stället men hon tillägger att hon brukar vara försiktig med att göra upp bilder i förväg. Nu efter en månad på Circolo så uppskattar hon att vara i samma hus med andra människor som arbetar och hon beskriver det som ”för mig finns det alltid en sorts ensamhet i att skriva, som jag behöver hela tiden våga gå in i, jag måste släppa fram mina egna känslor och då tröstar jag mig med att det finns andra människor runt mig som jag kan babbla med i köket och så”. När kollegerna går in på sina rum och sätter sig för att arbeta, känner Isa att hon kan inspireras av detta och själv sätta sig ner och arbeta. Med andra ord har hon ett idealiskt upplägg på Circolo, här kan hon jobba i ostört i långa dagar och hon gillar att ingå i en gemenskap, som är frivillig i varje stund men som ändå alltid finns där.
Bild: Magnus Dahlbäck
Text: Tinja Räsänen